Stiftelsen – ett år senare

Ibland vet man inte att ett behov har funnits förrän det fyllts.

Stiftelsen är ett bra exempel.

Fyra gamla vänner som startade ett hobbyband, av en slump började sjunga på svenska och hittade en ton som man fick gå tillbaka till Perssons Pack och Traste Lindéns Kvintett för att hitta en motsvarighet till. En säregen mix av rock, pop, punk och folkton. Något som låter mer landsort än hipp storstad och stundtals nästan tangerar svenska dansband som de lät när de hade lite mer attityd och drag.

En enkel, oförställd känsla som är svår att sätta fingret på. Men som känns som en del av vårt musikaliska arv.

Historien om Stiftelsen är numera ganska känd. Robert Pettersson, sångare i Takida, bestämde sig för att förverkliga drömmen om att bilda ett band med sina gamla barndomskompisar. Micke Eriksson (gitarr) och Arne Johansson (bas) hade mest ägnat sig rock’n’roll och rockabilly med rötterna i 50-talet, Martin Källström (trummor) hade spelat mycket metal och var bland annat med i originalsättningen av Corroded.

Och det som var menat som ett hobbyband blev en av förra årets stora skrällar.

Under året som har gått sedan Stiftelsen släppte sin singeldebut ”Vart du än går” har de varit etta på de flesta listor, passerat gränsen för fyrfaldig platina för singeln och dubbelplatina för albumet ”Ljungaverk”. De har genomfört en utsåld konsertturné samt ett flertal helgspelningar. Stiftelsens låtar hade efter bara 11 månader streamats över 52 miljoner gånger.

Det osannolika året kröntes tidigt 2013 med att ”Vart jag än går” belånades med en Grammis för Årets Låt.

Det är som om Stiftelsen mitt i medias fixering vid kändisskap och glamour hade hittat tillbaka till något genuint. Något vardagligt. Något verkligt.

– Jag tror att de flesta är vanliga. Vi har alla ungefär samma mänskliga behov, säger Arne. Resten är bara en yta, något som egentligen inte finns.

Stiftelsen genomförde en utsåld konsertturné och kompletterade med så många spelningar som kändes rimligt utan att det skulle gå ut över deras civila jobb, familjer eller Roberts andra band.

– Ett hobbyband är det fortfarande, slår han fast. Utmaningen består i dag i att hålla det på den nivån. Vi känner dock ingen press på oss. Vi hade inte ens hoppats på den här framgången, den fanns inte med i beräkningen. Vi gör det vi gör och nu blev det så här. Vi försöker att inte överanalysera det.

Den sista maj, på dagen ett år efter ”Vart jag än går”, släpptes nya singeln ”En annan värld” som gick direkt upp på iTunes förstalista inom loppet av någon timme. Det stod klart att debuten inte var någon tillfällig lyckträff. Och nu arbetar bandet på album nummer två. De har redan ett överflöd av material, det gäller bara att hinna spela in det.

De har funnit en bra balans mellan vardagskneg och spelande. Tre av medlemmarna har andra jobb vid sidan av musiken. De har en sansad syn på rockdrömmen.

– För tio år sedan hade man kanske velat göra det här på heltid. Men att vara maskinoperatör på Permascand AB i Ljungaverk på veckorna håller en på jorden. Det är också kul att veta att man får sticka iväg på fredagen. Men det är lika skönt att komma hem till familjen igen, säger Martin.

Många band blir nog avundsjuka när de hör hur Stiftelsen fungerar. Deras kollektiv erbjuder ett kreativt klimat i befriande avsaknad av konflikter. Fyra gamla vänner som ses tillräckligt ofta för att skapa musik, men inte så ofta att de hinner tröttna. Låtarna kommer till naturligt.

– Jag sitter ofta med gitarren på sena nätter och kommer på olika figurer, konstaterar Micke, vars riff och idéer ofta utgör grundstommen som de andra bygger vidare på.

På ytan gör Stiftelsen väldigt enkel musik. Men när man väl bryter ner soundet så hör man de individuella instrumentens identitet. Alla har sitt sätt att spela, musiken bär deras fingeravtryck. Lyssnar man riktigt noga kan man höra de oanvända hästkrafterna i Roberts röst, Mickes typiska gitarrfigurer, Arnes smakfulla och karakteristiskt trygga basspel och Martins bakgrund i hårdrock.

Det är kombinationen av de här fyra medlemmarna – musikaliskt och personligt – som är Stiftelsen. Likartad bakgrund, men olika musikaliska influenser. Tryggt och spännande i lika delar. Och så lär det förbli.

– Inget har förändrats inom bandet och ingen som vi känner behandlar oss annorlunda. Vissa skrockar kanske lite åt ”kändisen” när man kommer in på Konsum här hemma – det är allt, säger Martin enkelt.

Kort sagt: Stiftelsen vet vilka de är och kommer inte att ändra på sig i första taget. Men de kommer att göra ännu mer bra musik. En kortare sommarturné inleds i Visby 12 juli.

Räkna med ett nytt album från Stiftelsen album senare i år.