Efter försmaken ”One Lie” är Takida tillbaka med ett nytt, starkt och varierat album.

Läckra riff, suggestiva melodier och gäckande texter gör All Turns Red till bandets starkaste och mest spännande album hittills. Bandet har jobbat stenhårt med albumet sedan i somras och alla är extremt taggade inför vårens turné. ”Det här albumet kommer att välta omkull saker” säger bandets ene gitarrist, Mattias Larsson, med uppenbar stolthet.

Albumets framväxt har, som vanligt, varit en både kul och en jobbig process.

”Så är det när något ska bli bra. Sex medlemmar, sex viljor. Lyckligtvis har vi passerat stadiet där

”kill your darlings”-syndromet blir ett problem. Alla i bandet kommer med musikaliska idéer – allt från riff till verser, refränger och stick. Sedan kliver andra in och har åsikter. Och så väljs det bästa ut. Egot får stå tillbaka för helhetens skull och ibland kan det hända att nästan inget är kvar av ursprungsidén!”

Mattias erkänner att Takida inte gör det lätt för sig själva.

”Det enklaste hade säkert varit om en i bandet skrev och bestämde allt, men det skulle också bli mer enahanda. Vi är alla beredda att gå igenom kriser och konflikter, bara slutresultatet blir optimalt.

Vi går igenom himmel och helvete och jag tror det speglas i musiken”.

 

Liksom alla band värda namnet består Takida av medlemmar som kompletterar varandra. Och överraskningar saknas inte. En låt som ”Daylight” kan närmast beskrivas som pop. I dur.

”Där har vi en del av hemligheten. Med olika kompositörer i bandet slipper man fastna i en formel. Första tiden var det Robban och Tomas som skrev. Det gav självförtroende och banade väg för oss andra. Numera varierar det från skiva till skiva vilka som skriver mest. Alla saker vi går igenom både i och utanför bandet – både problem och positiva erfarenheter – färgar musiken. Det finns inget facit och inga regler för hur det funkar. Ibland skriver man bra saker för att man mår bra och ibland för att man mår skit. Och Ibland kan man inte skriva något och då är det bra att vi är sex personer”.

 

Sångaren Robert Pettersson, som även denna gång står för texterna, har producerat tillsammans med Chris, som är mest hemma i maskinparken. Resultatet är denna gång mer gitarrbaserat än tidigare. Mer riff och mindre keyboardmattor. Mod, musikalisk mognad och ökad spelskicklighet har resulterat i större närvaro – vare sig det handlar om ett Jake E- Lee-inspirerat riff eller ett mer melankoliskt parti med orden i fokus.

 

Flera av bandets medlemmar har sina rötter i 80-talets hårdrock, med Ozzy Osbourne, Dio och Winger. Men även grunge, thrash, death metal, pop och elektronisk musik har färgat musiken.

”Men vi kan lika gärna lyssna på Cat Stevens eller Lars Winnerbäck”.

Smaken är bred inom bandet och det är rätt stor skillnad mellan den inledande rifflåten

”I Am The World”, balladen ”To Have And To Hold” och den mer popinfluerade poplåten ”Daylight”.

 

Takida förblir jordnära killar som håller på sin integritet utan att på något sätt vara svåra.

”Att vi är Norrlänningar och väldigt sällan syns på Premiärer, matlagningsprogram eller röda mattan är ingen strategi från vår sida. Det är inte så komplicerat. Som jag sa när vi vann en rockbjörn och fick just den frågan: ”Vi håller på med musik”

 

Tänker de då någonsin ”det här låter inte tillräckligt mycket som Takida” när de har skrivit en låt?
– Nej. Det är helt öppet. Tendensen är snarare att vi välkomnar nya infallsvinklar och inriktningar.

Vi skulle absolut kunna basera en låt på ett eurotechnobeat och sedan addera ett fett riff.  Vi har ett sound och i slutändan låter det ändå som Takida”.

Att kallas emoband är inget de slår ifrån sig, men heller inget de omfamnar.

”Ärligt talat, vi har ingen aning om vad emo är” ler Mattias och fortsätter:

”Det finns så många underetiketter. Det är kanske viktigt för vissa, men inte för oss. Vad mig anbelangar spelar vi rockmusik”.

 

Bandets interna kemi betyder desto mer. Mycket är outtalat.

”Vi är sex personer i bandet och det är bara att gå till ett vanligt förhållande med två personer för att förstå hur sammansatt det blir. Vi är väldigt olika och tycker olika om mycket. Det är alltid något litet världskrig som pågår.  Men det beror i grunden på att vi är sex individer som tycker att bandets musik är oerhört viktig och tänker långsiktigt. Vi har alla investerat gaget i vår gemensamma framtid sedan dag ett och väljer var vi vill synas. Medverkan i Melodifestivalen är inte vår grej och det lämnar vi över till andra. Det kan verka trist, men vi vill få det här att hålla”.

 

Det har redan hållit länge. Tomas och Mattias gjorde sin första konsert ihop 1991 och repade i två år innan första giget.

”Det faktum att vi bor utspridda över hela Sverige gör att vi fortfarande är mycket disciplinerade och koncentrerade när vi repar”.

 

Takida är ett av landets största band, men det är inget de tar för givet.

”Det låter som en klyscha, men vi känner verkligen att vi har de bästa fansen. Ibland spelar man låtar som man spelat tusentals gånger, men när man ser vad den betyder för publiken så ger det en otrolig skjuts. De känner att vi gör vår grej rakt av och tummar vi på det så kommer vi att förlora dem. Folk känner om det inte är ärligt. Men sedan måste det vara bra låtar också. Det är därför vi jobbar så hårt med albumen”.

 

Gigen är en sak. Sedan finns den andra sidan av turnélivet. Resorna.

”Att vakna upp och träffa några av sina bästa polare. Eller att vara i en kupé tillsammans och dricka bira. Sammanhållningen är stark, men eftersom vi är så pass många är folk ibland på olika humör. Men det finns alltid någon att prata med om jobbiga grejor. Eller bara köra en låt på gitarren och skratta. Allt får plats”.

 

Den 28 mars blir det turnéstart i Örebro. Takida kommer att vara ute på vägarna i ungefär en månad och är ”exalterade” över möjligheten att få framföra de nya låtarna live.

 

I övrigt kvarstår planerna på en utlandslansering. Bandet har redan gjort fem tysklandssvängar och även spelat i Storbritannien med stor framgång.

”Vi har spelat med många band: The Butterfly Effect, Lifehouse, 3 Doors Down, Seether med flera. Det funkar precis som i Sverige. Man får spela sig till framgång och bygga en fanbase på det klassiska sättet. Vi kan vinna över en publik genom att spela live. Det gäller bara att få gigen, så att man får chansen att visa vad man går för!”

 

Till sist. Med två medlemmar i Blowball, som drar åt amerikansk punk, och en sångare som gjort succé som frontman i svenskspråkiga Stiftelsen, finns det någon avundsjuka medlemmarna emellan?

 

”Absolut inte”, säger Mattias med bestämdhet. ”Jag åkte till exempel med på Stiftelsen näst senaste sväng. Bara hängde och hittade på bus med bandet. De är härliga killar, med rötterna i annan musik, som rockabilly och blues. Att få utlopp för andra saker är bara bra, för då fortsätter Takida att utvecklas. Ingen av oss ser de andra banden som några hot”.