Höga Kusten

Vägen hem….
Upp för berget Valkallen har man vandrat i evigheters tid, orkar du hela vägen till 240 meters höjd över Ångermanälven förstår du varför. I öster står Höga Kusten-bron på tå, rakt ut i havet parkerar Storöns naturreservat med stupande klippor, upp efter kusten vinkar Högbondens fyr och runt hela härligheten simmar gröna öar i en blåskimrande evighet. Det är minst sagt vackert. Har du skarpa ögon kan du skymta några timmermän, en väntande flicka vid stranden, gäddsaxar, fem döda karlar och en fjärran barndom.

Då ser du det Tomas Ledin ser.

Det var hit upp till farfar och farmor i Lövvik de kom bilandes varje sommar. Hela familjen Ledin i en Amazon fullpackad med kortbyxor och förhoppningar, alla 328 kilometrarna från hemmet i Sandviken. Här under juni, juli och augusti såddes frön som många år senare blommade ut i Tomas texter och melodier. ”Tanken dök upp runt 2005, det kändes som det fanns oskrivna låtar i Lövvik. Jag ville hälsa på i min barndom, innan det var försent, innan jag ligger där med näsan i vädret, för att berätta om trakten runt mina somrar, om alla människor, möten, naturen och allt det där som till slut blev jag.”

Tomas började en vandring som tog honom hundra år bakåt i tiden. Till farfar Jonas, han som arbetade sig från bort-auktionerad träl i lagårdsmörkret till att bli den stolta timmer-mannen vid ångsågen två mil bortom Valkallen, han som la armen runt den vackra flickan som snart tog hans ring och valde ett liv där tobak och buteljen växlades mot utbildning och framtidstro, de blev paret som fick sonen som växte upp till att bli rektorn i Folkhemssverige, han som gav sin ring till kärestan lärarinnan, hon som födde musikanten som i sin tur gav sin ring till musikdottern i Stockholm, de som tillsammans står för en försvarlig del av den svenska sångskatten.

Det är en vandring som heter duga.

Men det är också en resa genom vår svenska historia. Den vi alla är en del av. Lyssnar man på Tomas texter så är det mäktigt hur fort resan har gått. Från en verklighet med bortauktionerade barn till en självklarhet med nioårig skola med tacoslunch och laptop i klassrummet. Från ett trettiotal då demonstranter sköts till döds om de stod på fel sida om ordningsmakten till dagens demonstrationer där samma ordningsmakt värnar vår rätt att ropa ur hjärtat. Och från ett sepiabrunt femtiotal då gäddan gick i gäddsaxen till våra digitala dagar då gäddan går i… gäddsaxen.

Det är kanske så det är.

Mycket har förändrats sedan Ådalen -31 men livets kärna förblir densamma. Tomas skriver om tron på en ljusare framtid, längtan till sin nästa, en stilla morgon i ekan mot förhoppningen om en fylld gäddsax. Lyckligtvis tycks de vara eviga värden som behåller sin kraft år 2013.
”Jag ville tillbaka till kärnan. Höga Kusten skulle bli min resa till ursprunget. På mer än ett vis. Elgitarren gav plats för nyckelharpan, rockmusikerna ersattes av spelemän och refränger byttes av med omkväden.”

Tomas har en gång berättat att hans pappa Folke hittade en låda nere i källaren, många år efter sonen flugit ut ur boet. I lådan låg gamla knastriga demon där han som tonåring plinkade visor på sin gitarr och lät misstänkt lik Cornelis Vreeswijk.
”Ja, jo det var ju Cornelis och Åkerström och Taube och Olle (Adolphson) som jag gillade i den åldern. Det var tilltalet i berättelserna och uppriktigheten i arrangemangen som tog tag i mig.”

Det känns att Höga Kusten är ett särdeles album. Det skiljer sig på många vis. Kanske är dess uppgift till och med att markera förändring, nyskapande av det sanna slag som uppstår när två givna verkligheter möts. Som dåtid och nutid. Som erfarenhet och nyfikenhet. Hela skivan hämtar sin kraft från ett nytt ställe, motorn finns i berättelserna. Historierna och människoödena.

Det har väl aldrig tidigare funnits så många bokstäver i en Ledin-låt som i ”Balladen om Kapten Magnus Berlin”. Och knappast har väl ett årtag känts så fysiskt närvarande som i ”Samma visa”.

För att hitta sin berättelse sökte Tomas i gamla brev, bläddrade i blekta fotoalbum, talade med kusiner och intervjuade faster Ingrid. Det blev historier om den tid då Norrlands sågverksdistrikt var Sveriges Silicon Valley. Befolkningen runt sågarna kunde växa med 500 % på bara några årtionden och det föddes yrken som knappt någon kan namnet på längre – hjälpsågare, sågställare, kantare, ribbdragare, smedhalva, filare, timmerupptagare, tummarna (det var de som mätte dimensionerna på virket), eldarna, kolarna, klampare (som sorterade virket), stabbläggare, plankläggare och så ströpojkarna.

Tomas lärde känna dem alla under sin bakåtvandring och allteftersom växte återvändarlusten sig starkare. ”Jag kände att jag fortfarande ställer upp på mina värderingar från den tiden.” Han gav ut sitt debutalbum Restless Mind på nytt (som möttes av idel lovord), en platta från 1972 med skivspår fyllda av folkmusik, en doft av Carole King-Tapestry och amerikansk singer & songwriter-tradition.  Han startade Världsmusik-festivalen på Hesselby slott med musikanter som förbrödrades över nationsgränser. Och han lotsade ändlösa busskaravaner med svenskar till sitt Valkallen och musikaliska karriär i den applåderade krogshowen Showtime. Kanske var Showtime startpunkten på Höga Kustens tidsresa?

”Jag hade lyckan att hitta fram till Esbjörn Hazelius och många duktiga folkmusiker. De adderade nya färger med egna penslar till det jag skrivit.  Svenskt dragspel, kontrabas, oktavnyckelharpa, munspel cittern, mandolin men även steelguitar och en femsträngad banjo från landet i väster. Vi spelade in allt live och naket, jag ville att musiken skulle kännas organisk för det var ju liv jag skrev om.”

På Wikipedia kan man läsa att det givits ut över 30 Tomas Ledin-album, men likväl kan Höga Kusten vara det första Tomas Ledin-albumet. Vi får följa med hela vägen hem till Ledins, till Abborrgrundet, Svart Nora färja, Ahlenius gamla lanthandel till dagens nedsläckta hus och visthusbodar med inrasade takbjälkar. Och även du som aldrig varit vid Abborrgrundet kommer att le igenkännande och minnas den plats som ”tar dig ut på barndomens stigar, för att söka sammanhangen och känna lugnet i sin själ.” Vi bär alla ett Abborrgrund inom oss.

Höga Kusten är särdeles.

Det är ett berättande temaalbum. Något som kan tyckas omöjligt i Spotify-tider med snuttifiering och tillfälliga tomtebloss som snabbt brinner ut efter några veckors sprak på topplistan för att sedan glida in i dunklet. Här möter du något annat, en helhet, tolv berättelser, bitar som tillsammans lägger ett färdigt pussel. Det må vara omöjligt, men välkommet.

Så nu står vi här.

Högst upp på Valkallen och blickar ut över Ledin-country. Det ger perspektiv. Inte bara över hur bedårande Ångermanland kan vara när solen ligger på, utan även över hur liv levs. Man ska vara på sin vakt mot tillbakablickar, men välkomna dem som ger driv framåt. Att vara vän med sina rötter har fördelar, de kan ge stadga när det blåser och kraft när man vill vidare.

Alla som satt sin rumpa i en roddbåt, på väg ut mot gäddsaxen där borta i viken, vet att det blir lättare att komma framåt om näsan pekar bakåt.

Carl Lewenhaupt