Little By Little

Hans mäktiga rockröst tog honom 2012 hela vägen till segern i TV:s The Voice.  Men Uffe Nilsson är ingen ”TV-produkt”. Han vann allas respekt genom att spela efter sina egna regler, veta vem han är och vägra kompromissa. Nyligen singeldebuterade han med ”Long Gone”.

Hösten 2013 släpptes debutalbumet, en oas för alla som gillar tidlös rock med bluesbotten. Uffe är en muskelsångare som utan att skämmas kan placeras bredvid historiens stora röster, som Joe Cocker, Rod Stewart och Otis Redding, men för en ny generation.

Uffe är född och uppvuxen i Halmstad. När han var riktigt liten lyssnade Uffe på 50- och 60-talsmusik via sin pappa, som var en riktig raggare. Men steget var inte långt till mer melankolisk rock och blues. I tonåren var han med i band, kom tvåa i en rockbandstävling och gjorde demos, ”som alla andra”. De var i princip säkra på att skivkontrakt, men ingen nappade.

– Till skillnad från Per Gessle fick vi inga refuseringsbrev som man kan göra ett museum av när man lyckats, ler han.

Vid 20 års ålder drog han ut på äventyr. Det inkluderade allt från att packa fisk i Norge till utdelning av biljetter till nattklubbar på Gran Canaria.

– Det var kul att testa lika olika grejor, men att packa fisk i 40 minusgrader kändes inte som ett framtidsjobb direkt. Efter det testade han sina musikaliska förmågor som showartist och aktivitetsvärd utomlands. Han spelade revy och agerade trubadur. Sammantaget var det en bra skola när det gäller att fånga en publik.

Innerst inne visste han dock att han var en rocksångare. Drömmen var att spela in ett album och turnera på allvar. Hans första förebilder var The Doors. Sedan blev det Jimi Hendrix och olika blueshjältar. Han talar passionerat om B.B. King, Eric Clapton, Joe Bonamassa, John Mayer och andra tungviktare från förr och nu.

Han vill dock inte hålla med om att han skulle vara född i fel era.

– Kanske är det en fördel. Jag kan plocka godbitarna ur historien. Och det kan vara bra om man ska sticka ut från den samtida musiken. Jag höll stenhårt på min identitet i The Voice, både musikaliskt och visuellt. Och det gick ju bra, trots att TV4 tvivlade när jag varken ville ha hjälp av stylister eller makeup-team. Jag ville inte svepas med av cirkusen och tappa bort mig själv.

Uffe vet vem han är och lever för sitt låtskrivande, sin sång, sin fru, sin hund Lillen (som redan är uppe i 50 kilo) och den övriga familjen.

Detta förändrades inte av att han 24 mars 2012 vann The Voice.

När skivbolaget inför albumet började föreslå olika producenter och co-writers kände Uffe att alltför många av dem jobbade på att få med sitt eget material, snarare än att lyssna på vad Uffe redan hade. När han träffade Chris Rehn kändes det annorlunda.

– Han var den förste som frågade vad jag ville ha hjälp med. Han var nyfiken på det jag själv hade gjort, för att förstå vem jag är musikaliskt och textmässigt. Han gillade mitt material, ville lyfta fram det och redan första helgen vi sågs började vi jobba med två av låtarna.

Det blev en blandning av äldre material och sådant som skrivits speciellt för albumet. Ett par av dem skrevs ihop med frun Linda Varg. Textmässigt har Uffe skrivit nästan allt.

Finns det någon röd tråd i hans musik är det den fylliga, djupa rösten, som osar av rock och blues. Men också fäblessen för känslostarka låtar, med lika delar melankoli, desperation och drama. Mycket av detta hörs i hans egna låtar.

– Jag är en känslomänniska och det tror jag märks på både text och musik. Jag tycker mer om att ta plats på scen än privat. Jag är inte den som springer runt och spelar apa eller pratar högst. Men scenpersonen är inte en annan person, snarare en förenkling och förstärkning av vissa sidor hos mig. Jag tror scenpersonen och privatpersonen lånar lite av varandra när det behövs. Jag tycker om att skapa kontakt, beröra och bli berörd av människor. Det är det som är stort: att först känna energin i min egen kropp när jag sjunger och får man sedan respons är det hur stort som helst.

Chris knöt ihop materialet och skapade en helhetskänsla av det varierade materialet. Målet var att behålla Uffes unika röst och uttryck, men få helheten att dofta 2013.

– Jag vill inte måla in mig i ett retrohörn. Men kan man sedan få lyssnare som bara lyssnar på ny popmusik att bli nyfikna på att botanisera mer i rock och blues så är det en bonus.

Vilka som är hans egna favoritlåtar på det kommande albumet beror på dagsform och humör. Ibland känner han för att låta sig svepas med av de rockiga och riffiga låtarna. Vill han luta sig tillbaka så passar de mer melankoliska.

– ”Long Gone” känns som ett nyckelspår med dess influenser från blues, country och grunge. ”Little By Little”, som är titelspår, är en av de starkaste låtarna.

Titeln är också något av ett valspråk för Uffe även privat. Frasen syns på en tatuering på hans underarm och handlar om viken av tålamod. Och det har han. I dag.

– När jag var tonåring var det självklart att man skulle slå igenom, alla skulle älska ens band och man var odödlig. I dag är jag betydligt mer sansad. Men drömmen är kvar. Jag vill fortfarande åka på världsturné och spela på Madison Square Garden. Jag kommer aldrig att sluta drömma. Skillnaden är att jag vet hur mycket som krävs.